Dutch Baroque Era Painter, 1607-1674 Dutch painter, draughtsman and printmaker. His work has often suffered by comparison with that of Rembrandt, with whom he was closely associated from 1625 to 1631. Yet Lievens's early work is equal to that of Rembrandt, although in later years he turned more towards a somewhat facile rendering of the international Baroque style favoured by his noble patrons, thus never fully realizing his early promise.   Related Paintings of Jan lievens :. | Fire and Childhood | Saladin and Guy de Lusignan | A Landscape with Tobias and the Angel | Pilate mashing his Hands (mk33) | Portrait of Rembrandt van Rijn |
Related Artists:
Charles Angrand
French Pointillist Painter, 1854-1926.French painter. He was trained at the Acad?mie de Peinture et de Dessin in Rouen, where he won prizes. Although he failed to gain entry to the Ecole des Beaux-Arts in Paris, Angrand began to win a controversial local reputation for canvases in a loosely Impressionist manner. In 1882 he secured a post as a schoolteacher at the Coll?ge Chaptal in Paris. With this security he was able to make contacts in progressive artistic circles, and in 1884 he became a founder-member of the Salon des Ind?pendants. His paintings of this period depict rural interiors and kitchen gardens, combining the broken brushwork of Monet and Camille Pissarro with the tonal structure of Bastien-Lepage (e.g. In the Garden, 1884; priv. col., see 1979 exh. cat., p. 27).
Henri-Lucien Doucet
(1856-1895) was a French figure and portrait painter, born in Paris, where he studied under Lefebvre and Boulanger, and in 1880 won the Prix de Rome. His pictures are usually piquant, sparkling representations of modern life, eminently Parisian in style, but the audacious realism of his earlier work is not maintained in his later, which is somewhat characterless. His portraits in pastel are also notable. His most widely known picture is Apres le bal (After the Ball, 1889). Other excellent examples are the portraits of Celestine Galli-Marie as Carmen (1884, Marseille Museum), La princesse Mathilde Laetitia Wilhelmine Bonaparte and My Parents (1890, Lyons Museum), A Spanish Woman (Pontoise Museum), and Nude Figure (1890). He was awarded a first-class medal for pastel in 1889 and the Legion of Honour in 1891. His painting A Skating Party, of 1893, was exhibited at the Chicago World Fair or the World's Columbian Exposition, which was held from May to October 1893 in Chicago in honour of the 400th anniversary of Columbus' discovery of the New World. Goupil made a limited edition first impression photogravure of the painting.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.